Flera kvällar har jag gått ut i vinterkvällen för att släcka mina solcellslampor. Jag tycker om när de lyser för mina kunder eller när jag, eller någon i familjen kommer hem när det är mörkt. Det ger en välkomnande känsla. Men jag tycker att det är onödigt att de lyser på natten. Det finns andra lampor som gör.
Så – frusen som jag är – tar jag på sköna täckkappan, mössan och ibland till och med halsduk, och eftersom jag oftast har sockor på fötterna kliver jag snabbt i makens snowjoggs som är rymliga och besparar mig momenten att mig att ta av sockor, ta på mina skor, för att sedan ta på sockorna direkt när jag kommer in. Jag följer helt enkelt MIMOLA. MInsta MOtståndets LAg! För om jag tar bort onödiga hinder så är det mycket större chans att saker blir av!
Vad vinner jag? Jo jag kan kosta på mig att stanna kvar ute utan att frysa, i motsats till att rusa ut halvklädd, släcka lyktor och huttrande rusa in igen och bara ha upplevt att jag gjort en syssla…
Istället blir jag stående ute i vinterkvällen och förundras över mjukheten och stillheten och den orörda snön som bäddar in allt i den mjuka dämpade tystnaden. Upplever att snön bromsar upp såväl ljud som tempot.
Tar några djupa andetag ner i magen, andas sen in och lyfter axlarna, andas ut och låter dem sjunka – lite längre ned än där dom nyss var. Blickar upp mot himlen och låter tystnaden omfamna mig. Det här är mindfulness i högsta grad. Kopplat med välgörande små rörelser, som släpper spänningar och stress. Samt inte minst med förundran över det vackra, storslagna och samtidigt tysta och stilla. Förundran som är en viktig beståndsdel i att vi mår bra.
Och MIMOLA behöver vi följa i så många aspekter av vardagen vi kan. För underlätta för att det vill göra och det vi mår bra av faktiskt blir av!